Pyrola Stormhatt

Liten, vasstungad och positiv med näsa för skatter och fällor. Brännskadad på ena ansiktshalvan.

Description:

rogue 26 år female 110cm/20kg unaligned

Movement = 6
Senses: pass insight 19, pass perception 19
Languages: common, elven, giant, chondatan, halvling, illustran, netheril
Initiativ 7=4+3+0

Ability scores
ability score mod mod+½ lvl ability score mod mod+½ lvl
strength 10 0 3 intelligence 15 2 5
constitution 11 0 3 wisdom 13 1 4
dexterity 18 4 7 charisma 15 2 5
Defenses
sco defense lvl abil class feat enh misc misc
17 AC 13 4
21 vs OA 13 4 2 0 0 2
14 fort 13 1
20 ref 13 4 2 1
16 will 13 2 1

Save mods: +5 vs fear, +2 vs traps Hit points: Max 48, bloodied 24, surge value 12, surges/day 6

Skills
sco skill name abi mod trnd pen misc
14 Acrobatics dex 7 5 0 2
5 Arcana int 5
8 Athletics str 3 5
5 Bluff cha 5
5 Diplomacy cha 5
4 Dungeoneering wis 4
3 Endurance con 3
9 Heal wis 4 5
5 History int 5
9 Insight wis 4 5
5 Intimidate cha 5
11 Nature wis 4 5 0 2
9 Perception wis 4 5
5 Religion int 5
12 Stealth dex 7 5
5 Streetwise cha 5
14 Thievery dex 7 5 0 2

Race features
Bold: +5 vs fear
Nimble reaction: +2 till AC mot opp att
Second chance (encounter): enemy rerolls and uses second result

class/path/destiny feats:
First strike, Rogue tactics: artful dodger, Rogue weapon talent, Sneak attack: +2d6 1gg/runda vid CA

Feats:
Trap sense (+2 på saves och perc.), Spirit Talker (multiclass shaman), Skill training (heal), Novice Power (encounter power swap)

At-will powers: Deft strike, Sly flourish, Call spirit companion

Encounter powers: Bait and switch, Spirit’s shield, Second chance

Daily powers: Handspring assault, Walking wounded, Speak with spirits, Healing spirit

Utility powers: Tumble, Nimble climb

Background Gray Vale

Special equipment: Magic dagger +2, Magic dagger +1 (4st), Cloak of resistance +1

Bio:

Att ha sin familj

Familjen är de man reser med. Familjen är man alltid lojal mot. Så har det alltid varit hos vandrarna, lojaliteten till resesällskapet är en nödvändighet för överlevnad. Var och en bidrar med det man kan när man kan det. Var och en tar i där det behövs. Var och en sätter Familjens överlevnad framför den egna bekvämligheten.

Ibland händer det att någon kommer bort från sin Familj. När det inträffar, finner man snarast möjligt en ny. Utan Familj överlever ingen. Ingen varelse klarar sig ensam. Ingen varelse är sig själv nog.

Jag blev ensam. Jag fann en ny Familj. Den är rörig och inte helt självklar, men tillsammans överlever vi. Nåja, kommer vidare i alla fall. Så länge vi kan le och skämta tillsammans finns det en framtid.

Min Familj har en välbalanserad sammansättning. Störst och starkast är Bo, som är någon slags kovarelse och kan klyva flera fiender med samma yxhugg. Samtidigt är han väldigt snäll och mjuk. Kanske någon som är så stor inte behöver vara elak eller kärv? Han är varm och bra att rida på när mina ben är för korta, och han har nära till skratt och leenden.

Kärv och möjligen ibland lite elak är Drypp, men han är ovan vid att leva på ytan och har nog varit med om en hel del. Han är inte mycket större än jag, så det är förklarligt (om än inte helt i enlighet med Familjekoden) att han gömmer sig så fort det börjar hetta till. Utom när vi stötte på någon slags mörkalver – då tände han till minsann. Det finns någonting där…

Lorkonius är en smula skrämmande, och var så långt innan han började tala med flera tungor. Han är någon slags präst och jag är inte helt säker på att den gud han tjänar vill världen väl. Vi behöver honom, dock. Han är den som förstår mest av vad som händer med oss, tror jag. Var så i alla fall tills vi träffade alven.

Alven, Nymeria, kom sent till Familjen och även om vi klarat oss hyfsat dittills hade vi nog haft svårt att komma vidare utan henne. Hon är betydligt mer hemma i dessa fjärranvärldar än någon annan av oss. Möjligen med undantag för vad det nu kan vara som talar genom den kropp vi gav Lorkonius då hans egen ruttnat.

Vår Familj är inte helt självklar, men var och en har sin roll att spela och sina uppgifter. Det är när de förmågor som behövs finns samlade i en Familj, den Familjen kan nå framgångar. Tillsammans klarar vi oss alltid.

Brända blodsband

Hennes gröna ögon glittrar för ovanlighetens skull av tårar snarare än av skratt när hon berättar om händelserna bakom hennes brännskadade ansikte. Hon stryker sina vita lockar ur ansiktet och binder upp dem i en slarvig fläta, omknuten med ett rött band. Sedan ser hon rakt på Lorkonius, som ställt frågan, och börjar berätta:

Som ung och idealistisk sökte hon sig bort från Familjen för att finna annat sällskap och sammanhang. Tillsammans med sin syster Tistla följde hon nya vägar och under några månader livnärde de sig på sång, akrobatik, historier, kortspel och småstölder. När det började bli dags för Vintervilan, den tid då Vandrarna är bofasta, fann de ett hinsamhälle i utkanten av High Forest, nära Everlund. Inte en stor by, men gott sällskap, nya berättelser och stor gästvänlighet. Byns centralgestalt var något så udda som en Brandobarispräst, vilket systrarna fann märkligt och roligt – respekten för den retsamme tjuvguden hade de med sig sedan vaggan.

De blev kvar längre än en ordinarie Vintervila. Gradvis började Pyrola känna att någonting var fel, men byns gästfria invånare var mycket duktiga på att få besökare att känna sig välkomna, omtyckta, värdefulla och att stanna var lättare än att gå.

Måttet var rågat när prästen en dag förklarade att en skogvaktare gått över gränsen och i Brandobaris’ namn måste dö. Mannen skulle brännas på torget. Redan tidigare hade byns gränsvakt stärkts (något som var Pyrola främmande – så fungerar inte hin) och djuroffer hade burits fram till guden som aldrig tidigare krävt några offer mer än en och annan pärla eller snäcka (och då inte som offer utan som respektfull gåva). Pyrola talade med sin syster om att befria fången och fly, men Tistla var starkt påverkad av prästens utstrålning och löften om en storslagen framtid för hin och det var bara med hot Pyrola kunde få henne att lova att åtminstone inte säga någonting om Pyrolas planer till vakten.

När mörkret fallit tog sig Pyrola till fängelset. Särskilt välbevakad var inte fången, och en bedövad vakt räckte för att Pyrola skulle kunna släppa ut skogsvaktaren. Att få ut honom ur byn skulle bli betydligt knepigare.

Hon minns inte längre den där skräckfyllda timmen, hur hon faktiskt lyckades smuggla ut skogsvaktaren via ett mindre välbevakat hål i byns träpalissad. Vad hon däremot alltid kommer minnas är hennes systers triumferande ansiktsuttryck när systern, prästen och två av byns magiker mötte flyktingarna utanför byn.

Nog brann skogsvaktaren, även om det inte blev den offentliga uppvisning på torget prästen hade tänkt sig. Pyrola lyckades tack vare reflexer och snabbhet försvinna i skogen. Men brännskadeärret stannar kvar, lika envist som minnet av systerns svek och misstänksamheten mot all utstrålningsmakt, all isolation, allt prat om enskilda rasers överlägsenhet. Utbyte, möten, öppenhet – så byggs den frihet Vandrarna, och Pyrola med resten av sitt släkte, alltid satt högst.

Pyrola Stormhatt

In the depths of darkness Pyrola