Sjumilaskogen

Lorkonius kliar sig huvudet med en vass kloliknande nagel…

Hmmm… få se nu… Minnet av den platsen är så avlägset, nästan som om det hände någon annan. Vad jag minns så var vi på väg till staden för att hämta förstärkningar – eller var det någon annan gång? Vi beslöt oss för att slå läger i en gammal ruin. Sedan kunde vi inte komma ut samma väg igen.

På andra sidan ruinen fann vi en skog, en märklig skog. Vi gick och gick. Maten tog slut. Till slut lyckades vi jaga rätt på lite mat så att vi kunde hålla ut ett tag till. Efter lite experimenterande kom jag fram till att hela skogen var en enda stor portal, där vissa ritualer krävdes för att färdas mellan olika fasta punkter i skogen. Resten av skogen var i princip oändlig åt alla håll… antagligen ett demiplan av något slag.

Vi fann såväl odöda som diverse ruiner och någon sorts bosättare av oklar härkomst i skogen. Deras orakel förtalte oss att skogens tillstånd var en följd av att jag hade förgiftat hela skogen med min ande. Eller var det drakens ande? Jag minns inte riktigt.

Efter mycket vandrande lyckades vi finna ett träd som föreföll vara centralpunkten för skogens paranormalitet. Vi använde drakens spjut för att extrahera anden, och därefter blev allt svart.

Sjumilaskogen

In the depths of darkness Lorkonius